xx

 

Mera Historik

Ölandshästens historia

 Ungefär vid år 2000 före Kristi födelse kom de första tamhästarna till Öland, det hade funnits vilda hästar innan.

Religionen innan hästarnas inträde var dyrkan av källor, konstigt växande träd och växter, olika formationer i naturen. De människor som kom med hästarna hade med sig en djurreligion, där man trodde att olika djurraser representerade olika gudomliga egenskaper, ex storken kom med barn.

Människorna som kom var från öster, hade också med sig hästar. De hade en stor fördel att samla mat då de kunde rida, även vid strid kunde de förflytta sig snabbare och samlas i stora grupper jämfört med de öländska stenåldersmänniskorna.

 

Germania, Cornelius Tacitus. Omkring år 100 e Kr.

Och även i detta land är det bekanta tillvägagångssättet känt att rådfråga fåglars läten och flykt; men särskilt utmärkande för invånarna är att de söka tolka också vad hästar förutsäga och uppenbara. Sådana hästar uppfödas på det allmännas bekostnad i förut nämnda dungar och lundar; de äro skinande vita och hållas fria från all besmittelse med världsligt arbete. De spännas framför en helig vagn, och samhällets präst och konung · eller hövding · följa dem och aktgiva på deras gnäggningar och frustanden. Intet förebud får större tilltro, ej blott från gemene man utan även från de förnäma och från prästerna. Dessa senare betrakta sig nämligen själva endast som gudarnas tjänare, men hästarna betrakta de som gudarnas förtrogna.

 

Svenska turistföreningens årsskrift 1974, Öland. Bertil Palm, Ölänningarnas land.

Fynden av sadelmakarknivar visar att hudar och lädervaror bör ha spelat en stor roll, särskilt under de första århundradena efter Kristi födelse.

Lädervarorna tycks ha sålts så långt söderut som till rommarna, då många fynd av mynt och andra romerska saker har hittats på Öland.

 

Den Öländska guldåldern kom år 200- 600 och baserade sig till stora delar på försäljning av skinn, från nöt men också till stora delar från häst.

 

Speglingar, Margit Friberg.

Kappritter i förkristen tid.

Det var ingen tillfällighet att den kristna kyrkan utsåg Stefanus till hästarnas skyddspatron eller att detta helgons dag blev just annandag jul.

I sin historia om de nordiska folken berättar 1500-talsprelaten Olaus Magnus om de hästkapplöpningar som på den hedniska tiden ägde rum under vintersolståndet i slutet av december. De vackraste och bästa hästarna togs ut till dessa tävlingar, som hölls ute på isen. Av de snabbaste djuren skulle några tilldelas konungen, de övriga offras till gudarna för att man skulle bli sina fiender övermäktiga. Segrarens lön kunde bestå av några skäppor utsäde, en uppsättning kläder eller en häst som inte nått målet. Äran av att ha tagit hem segern var tydligen den största belöningen.

Ursprunget till dessa tävlingar var de kappritter varmed man en gång ärade Ull och Frö, och då hästlekar och hästoffer hölls på en öppen plats, en helig åker. Varje bygd, som bildade en kulturgemenskap, hade då troligen sin egen hästkultplats. Dessa hästar har förmodligen varit vita, av ålder var vitt hästens kultfärg. Enligt Tacitus var de gudomliga, de tjänade blott vid riterna för bronsålderns solgud, drog gudavagnen vid den årliga färden genom landet.

I Gräsgårdstrakten fanns traditionen kvar ännu på 1800-talet. Före solens uppgång skulle de unga männen i byn rida ut och vattna hästarna för att de skulle bli starka ·som leja·, enligt vad Elisabeth Andersson i Näsby säger i sina minnen. Sedan hästarna druckit skulle man rida hem i kapp.

 

Glömminge och spår av hästkult och kultritter på Öland, William Andersson.

På Öland har Skedemossse varit en gränshelgedom, där människor från flera härader eller bygder kommit tillsammans för religionsutövning och fest. Kapplatsen för hästar, kallades för ·skrid·, och ordet skede ·kappridning·, ·vägsträcka·, ·avstånd· i betydelsen ·kapplöpningsbana·. I Norge förekom i äldre tider kappridning i förening med hingststrider och dylika var under forntiden ett omtyckt folknöje på Island.

Den näst intill vår tid utövade Staffanritten eller Staffans skee bestod som bekant däri, att tidigt i morgongryningen annandag jul samlades alla byns unga män för att rida Staffan. Innan solen gick upp red de med byns hästar till ett i norr rinnande vatten eller källa för att låta hästarna dricka, och därpå drog hela skaran mot hemmet i en vild kappritt. Källorna för våra svenska Staffanritter kunna alltså följas tillbaka långt ned i hednisk tid. Den egentlige hästguden var Frö, och redan i Eddan omtalas hästkapplöpningar med kultisk karaktär. En hingststrid finns avbildad så tidigt som omkring 500 e. Kr. å bildstenen från Häggeby i Uppland.

De gamla gudarna Ull och Frö ärades genom kappritter, hästlekar och hästoffer på en öppen plats, en helig åker. Varje bygd, som bildade en kulturgemenskap, torde av allt att döma haft sin hästkultplats, den heliga hästhagen.

Särskilt betydelsefulla är uppgifterna från Glömminge, att ritten skulle gått från en kultplats, till en annan kultplats.

·Odens gata· mellan Kampäng och Glömminge kyrka bör alltså uppfattas som en slags processionsgata. Möjligen ha vi även att söka en sådan i den s.k. Ryttargången, vilken går från Helvetestrappan vid Borgholms slott i sydlig riktning genom Solliden och Borgehage. Skebacken i Vickleby och Ridarebanslyckan vid Sölvesborg i Blekinge erinra måhända också om hedniska kappritter.

Vid kringridningen av hästarna kring kyrkan måste en av kyrkans dörrar, nämligen den på epistelsidan, stå öppen, så att hästen kan se in till det allra heligaste, det mitt emot uppställda sakramentshuset (jag erinrar om att sakramentsskåpen på Öland alltid vore placerade i korets eller absidens norra vägg, samt att koret i regel alltid hade en sydportal).

På Öland, detta gamla hästland, har man ju ännu mer eller mindre omedvetet den gamle fruktbarhets- och hästguden Frö i tankarna när man på julafton bland alla de goda kakorna även ställer upp en sådan i form av en häst på julbordet.

 

Historia om de nordiska folken, Olaus Magnus 1640.

Första boken tjugofjärde kapitlet.

Fordom var det nämligen sed hos de gamla götarna att under vintersolståndet inemot slutet av månaden december (då sjöar, träsk och landvidder genom snö och köld överdragits med ett mäktigt ishölje) inom de närmaste landskapen sammanföra alla de bästa och vackraste hästarna för att med dem anställa offentliga tävlingsspel. Detta gjorde man av två orsaker: först och främst för att man skulle kunna efter samvetsgrann prövning hembjuda den eller de hästar, som genom sitt snabbaste lopp befunnits vara överlägsen alla de övriga, såsom ett kostbart offer åt gudarna till att slaktas eller förbrännas vid altaret, emedan man hoppades genom denna offergåva bliva alla sina fiender övermäktig, och detta i lika hög grad som man bragte ett rent och otadligt offer.

Vad nu beträffar de till allmän förlustelse anordnade tävlingarna, så pläga otaliga skaror av invånare inom varje landskap samla sig den 26 december på frusna träsk och älvar, där isen ligger spegelblank, till att rida i kapp antingen för att vinna segerpris eller för blotta äran. Gränsen för målet för sådana kapplöpningar ligger på ett avstånd av fyra till sex italienska mil. Segerns lön utgöra härvid några skäppor utsäde eller en uppsättning nya kläder, eller består den däri att den häst som ej nått målet tillfaller segraren.

 

 

 

Staffans skede heter än i dag hästtävlingar som hålls i landet. Skedemosse är platsen där vinnande häst offrades. Där anar man att det hållits en stor fest på köttet av det vinnande djuret, för att bli delaktig av djurets snabbhet, styrka och mod. Efteråt har man hängt upp skinnet med skankar och kraniet på en enestör över mossen.

I Vickleby socken har vi en plats som än i dag heter Skebacken, där har troligen tävlingar, till Ull tvekampens gud, eller Frö fruktbarhetens gud, hållits. Från den stora bautastenen vid Vickleby ängar, till nerfarten vid Haga Park, där tidigare två stenar markerade målet. Skebacken är en sandås som på båda sidor kantas av våtmarker. Sträckan mellan den troliga startstenen och det troliga målet är cirka 1780 meter, en distans som än i dag används vid tävlingar.

De heliga platserna man tävlade emellan var i det här fallet Karlarnas vi, i Karlevi till Alemosse (offermossen) i Stora Frö.

I samband med Skebacken ligger byns gamla gravfält, ett samband som är för vanligt för att ignoreras.

Det finns andra platser där skede ingår i namnet som antyder att där funnits hästtävlingar

Hästar offrades till gudarnas ära och för att utröna vilken häst gudarna hade utsett, anordnades tävlingar.

Tron under den här tiden var att allt bestämdes av gudarna, så kunde exempelvis en man spela tärning med sitt fria liv som insats, och om han förlorade blev han en träl. Det var ju ändå bestämt av gudarna.

Hästtävlingarna anordnades den sista dagen i midvinterblotet som var den 26 december, alltså annandag jul. Denna dag är i vår kalender helgad åt den kristne St. Stefanus (eller Staffan som hans försvenskade namnblivit), som är hästarnas skyddshelgon i vår tro. I asatron var Frö hästens skyddsgud.

Hur hölls då tävlingarna?

Enligt William Andersson, Hästkult och hästkultur i Glömminge,

menar författaren att tävlingen hölls mellan två heliga platser. Innan solens uppgång red byns unga män ut åt norr för att vattna sina hästar i en helig källa, för att sedan när solskivan lämnade jorden börja tävlingen hem mot byn och en annan helig plats. Avståndet räknades i skeden och ett skede var enligt författaren ca: 750 meter.

I alla församlingar eller det som tidigare var socialgemenskaper verkar det ha funnits en skebacke.

 

Skebackar markerades i norr av en sten och ett rinnande vatten i närheten, vid målet stod två stenar med 5 meter emellan. I Torslunda socken är skebackens målställningar placerade, inte långt från Tors källa med två stora stenar i gränsen mellan två åkrar, väster om vägen.

I Resmo socken är placeringen liknande, inte långt från Resmo källa.

I Gettlinge markeras målet med två väldiga flisor där återfinns Ölands längsta bygravfält.

I Stora Frö dateras stenarna till år 0. I Resmo betydligt tidigare.

 

Hästen som vunnit var troligen champion under ett år, han benämndes Hästen, och var avelshingst under ett år och den 21 december, eller den första dagen i midvinterblotet offrades dyrgripen åt Gudarna. Hästen åts och ben och kraniet hängdes på en enestör över en mosse (Skedemosse).

Skedet red ut åt norr för att dricka vatten i en helig källa, i Vickleby församling Vi kärret, när solen lämnade jordytan började loppet och reds, likt solens gång åt söder, mot en annan helig plats, i Stora Frö mot alemossen, en offermosse. Frö var en fruktbarhetsgud, även gud över flöden, blod, vatten, sädesvätska osv. Frö hästens skyddsgud

De avlivningssätt som användes var, till Frös ära, dankning (skära av halspulsådern), till Tor, en stridshammare i huvudet, till Odens ära (krigets Gud) hingsthetsning. Den högsta statusen hade den som fått medverka vid offrandet hästen.

En av anledningarna till att man offrade just hästar var att man trodde att hästar drog vagnen med solvagnen , och att man måste offra en häst för att gudarna skulle ha någon som kunde dra vagnen, göra ett nytt år.

Liksom gudarna, ville människorna ha kringridning av odlingar bostäder mm.

Völse.

 

Två hästraser? Alvarets häst slaktades för sitt skinn för att säljas till Romarna som hade makten upp till Hadrianus mur, mitt i England och över Tyskland.

Då slaktades de största så att de minsta blev kvar. Då blev Kungshästen till.

 Våra kyrkor har byggts på ett speciellt sätt för att hästen skall kunna göra sina kringridningar. En dörr gjordes på kyrkans södra sida, långt fram vid koret, detta gjorde att hästen kunde se in i det allra heligaste. Prästen välsignade hästen genom en halvdörr på tornets andra våning södra sidan.

 Under 1900-talet har hästen använts på liknande sätt i religiösa seremonier.

Margit Friberg berättar att i Hulterstad kyrka fanns en glugg i väggen som var avsett för att hästen skulle kunna stoppa in huvudet och se altaret. Detta ansågs också förutspå det närmaste årets händelser.

Det berättas också att hästen har använts för att välsigna kyrkor, genom kringridning, långt fram mot vår tid. Detta ses bäst genom att studera kyrkornas byggnads stil. En dörr finns på många kyrkor långt fram på söder sida, denna uppges ha använts för att hästen vid kringridning ska kunna se in till koret.

En halvdörr finns vanligen i tornets andra vånings södra sida, denna uppges ha använts till att prästen skall kunna stå där för att stänka vigvatten på de kringridande hästarna.

 

Från att ha varit en religiös högtid att slakta och äta häst (kanske är häststeken julskinkans föregångare) blev det absolut förbjudet att slakta häst när kristnandet kom. Kyrkan ville inte att man längre skulle dyrka hästen. Istället kallade man den som slaktade hästar för rackare och han uteslöts ur församlingen. Än i dag anser vi det inte riktigt fint att äta hästkött?

 

Medeltiden.

Söder på Öland, Margit Friberg.

Medeltida in och utförsel.

Allmogen i vissa delar av landet hade av gammalt rätt till in och utförsel av vissa varor. De största anspråken på sådana rättigheter syns öningarna haft. Deras begär efter handelsresor får förklaras som kvarlevor av deras urgamla förkärlek för sjöfärder. År 1434 omtalas deras handel på Danzig. Det var gammal vana att de i första hand erbjöd sitt öl till rådet, vilket tycks antyda dels att ölet inte var dåligt, dels att denna handel ej var utan betydenhet.

Kött smör och torsk utfördes med öländska skepp. Man köpte salt, humle, vin och mjöd. Senare tilläts utförsel av hästar, hudar, talg skinn, tjär-rester, alunskiffer och timmer, men ej ek. Från Danzig skeppades till Sverige vete, råg ärter, hampa, olja, kanel, russin, lök, timjan, korkträ, malt, öl, såpa, ylletyger, engelsk nederländsk och preussisk lärft, kamfas, byxor, mössor, filthattar, kabelgarn, sillgarn, bälten och pungar. Från Öland utfördes kor och får. Tusentals tunnor nötter utfördes årligen från Sverige till Tyskland och man kan förmoda att ölänningarna också exporterade sådana, här fanns ju gott om varan.

 

Öland, brottsling bödel strandade skepp, Kurt Lundgren.

1543 meddelade Gustav Vasa att handeln på Tyskland från Öland var ·platt förbjuden· för att förbättra Kalmar stads situation och för att lättare kunna skattlägga handeln.

I ett brev daterat Arboga den 23 augusti 1544 inskränktes den öländska näringsfriheten ytterligare, hela ön fick karaktär av kungsgård och kunglig domän. Får inköptes att utplanteras på Öland. Antalet vildmärrar reglerades samtidigt. Var bonde skall allenast ha 12 eller 14 stycken vildmärrar på det att fåren bättre gång och bete hava.

 

Från Drottningens ö, Cecilia Bååth- Holmberg.

Härmed är man inne på ett av Ölandsfolkets kanske käraste samtalsämnen: hästuppfödningen. Denna har varit av så stor betydelse och så egenartad för denna ö, att man lyssnar med stort intresse. Den var nämligen i sekler Ölandsböndernas huvudnäring; redan på 1300-talet omtalas den öländska hästhandeln såsom ägande ·gammal hävd·.

Olaus Magnus berättar i sitt kulturhistoriska verk (Historia om de nordiska folken, bok II, kap. 23. från 1527.) att denna handel just då var synnerligen inbringande, enär de ·öländska kungshästar· hade stor åtgång på utländska marknader, ·med begärlighet köptes av hanseatiska städerna och fördes till avlägsna ländes, där de betraktades som underdjur·.

Benämningen ·kungshäst· kan ju för den oinvigde låta litet underligt; man skulle onekligen ha svårt att tänka sig någon av konungarna från vår storhetstid sprängande fram i drabbning på en liten ·Ölandsdamp·!

Namnet kom emellertid från de gamla uppbördslängderna, där det betecknade de hästar, som Öland på 1500-talet erlade i kronoskatt och vilkas antal var högst betydande, till exempel år 1594 ej mindre än 17 673 styck, i medeltal 22 hästar från varje gård. (Sylvander, Kalmar slotts och stads historia, del 6, s. 478.)

Den lilla ö-hästen är dock i det närmaste försvunnen liksom förmodligen hans frände gottlandsrussen, medan däremot den stora sagoön långt uppe i Nordatlanten ännu torde ha kvar sin lilla blackiga islandshäst.

Det är nog så underligt, att en friluftsras från den vida alvaren, den lille ölänningen, en gång skulle komma att sluta som dresserat ·underdjur· på 1900-talets cirkusbanor. Ty det är väl egentligen där, man nu för tiden oftast få se honom. Får man tro Olaus Magnus (1527), torde emellertid alvarens lille ·Ölandsdamp· haft alldeles ovanliga anlag att giva cirkusnummer. Den berömde författaren och biskopen berättar nämligen, att de små hästarna ·är särdeles kloka, så att de kunna inläras att hoppa och dansa vid ljudet av horn och trummor - - därjämte undervisas de i konsten att hoppa genom tämligen trånga järn- eller träband liksom hundar ävensom att med utomordentlig vighet slå volter. De kallas vid namn och befallas så att göra mer eller mindre invecklade rörelser, allt efter sin herres vilja·. Ej underligt, att den lille hästen från höga Norden var så eftersökt i 1500-talets alla europeiska alla storstäder av ·personer som hava till födkrok att giva dylika förevisningar·. ·

Den lille ölandshästen var i själva verket just en produkt av sin ö: kalkhaltiga om än tidtals magra beten, härlig luft, härdande klimat och en tillvaro i nästan obegränsad frihet på det nästan obegränsade Alvarsområdet · alla villkor funnos, för att han skulle bli just den lille ·ölänningen·. Särskilt gav det i torkans tid knappt synliga korta gräset med de hårda kalkrika stänglarna kraftiga muskler och god benstomme. Olaus Magnus har emellertid lämnat den häpnadsväckande upplysningen, att denna lilla häst gärna levde av ·soltorkad fisk och granträ· samt att han förtärde öl och vin, tills han blev berusad.

Enligt vissa stämmer det inte att Öland betalade så många hästar utan skatten räknades i vad en häst på stall konsumerar, alltså installning av 17000 hästar. Det låter ju mera troligt.

Gustav Vasa inrättade ett stuteri på Ottenby i syfte att göra de små ölandshästarna större.

 

Öland, brottsling bödel strandade skepp, Kurt Lundgren.

1543 meddelade Gustav Vasa att handeln på Tyskland från Öland var ·platt förbjuden· för att förbättra Kalmar stads situation och för att lättare kunna skattlägga handeln.

I ett brev daterat Arboga den 23 augusti 1544 inskränktes den öländska näringsfriheten ytterligare, hela ön fick karaktär av kungsgård och kunglig domän. Får inköptes att utplanteras på Öland. Antalet vildmärrar reglerades samtidigt. Var bonde skall allenast ha 12 eller 14 stycken vildmärrar på det att fåren bättre gång och bete hava.

Gustav Vasa inrättade också djurgårdsinrättningen det gjorde det förbjudet att bygga stenmurar. Hela alvaret fick ligga öppet.

 

Söder på Öland, Margit Friberg.

Bland drottning Kristinas förvaltningsräkenskaper från hennes underhållsland Öland finns bland 1655 års räkenskaper en uppbördslängd över lilla tullen på marknaden i Kråkeskärs Färjestad 10 juli samma år, upprättad av tillförordnande befallningsmannen Gudmund Gudmundsson, svåger till lagläsaren Bengt Håkansson i Kåtorp.

En stor vara var hästarna och här var ölänningarna köpare. Tullen för 25 hästar belöpte sig till tredjedelen av hela marknadens intäkter, vilka uppgick till 22 daler silvermynt.

 

Kalmar län 1981, Om öländsk färjesjöfart och bondeseglation, Anders Nilsson.

Just Isgärde omtalas i mindre smickrande sammanhang i södra motets tingsprotokoll året 1724. En man vid namn Bertil Jacobsson hade mot betalning lovat att skeppa en köpdräng och dennes häst över till smålandssidan. Färjekarlen hade först bundit samman hästens hovar och sedan slagit omkull honom på bryggan för att slutligen välta djuret rätt ner i färjan.

 

De flesta hästar transporterades på större båtar där de kunde gå ombord. Men en öboende häst måste vara formbar och vig för att överleva.

 

Petter Åstrand, Beskrivning över Öland, 1768

Näst hornboskapen följer med rätta hästaveln. Detta kreatur alstras här, ej allenast till invånarnas tillräckliga behov, utan jämväl till nog ansenliga avsalu. De falla väl här nog små, som förmodligen till någon del har sin orsak av det knappa sommarbetet, ingen säd och gräs bliva avburgade, att de så komma in i gården, ty beteshagar finns här intet: Jämväl att alla de, som ej nyttjas till dagligt bruk, hela vintern måste gå ute på marken, och försörja sig så gott som de kunna; härav följer, att många av dem om vårtiden, i synnerhet då starka vintrar infallit, måste sätta livet till: de som kunna uthärda, har då ett ganska vanskapligt utseende, i synnerhet de unga, eller så kallade dampar, i andra eller 3:dje året, då de fram på sommaren fälla håret , vilket är sammanflätat och hänger omkring dem som en söndrig rya. Över dem som på detta sättet bortdö hör man sällan någon beklaga sig emedan det ej är något ovanligt.

Utan avseende på storleken, äro de likväl nog begärliga, och föras vitt och brett till mänga orter i riket, ty de finnas merendels väl lagda, snabbfotade, goda travare, har rena ben, och äro mera härdiga till resor och arbete, än man i jämlikhet med deras storlek, skulle kunna förmoda.

I synnerhet uppköps en myckenhet av smålänningarna, ifrån Kalmar, Kronobergs och Jönköpings Län, varigenom vackra penningar tillfalla landet. Till denna ymnighet och förökande bidrager ej ringa. Att man här på landet merendels är fri för vargar, få att de utan vård kunna gå ute på marken vinter och sommar, utan att ägaren behöver oftare se efter dem, än då han vill underrätta sig om de hälla sig på sin vanliga gång och äro i behåll. Ty det händer ofta så vida här ingen skillnad gives på utmarker, och ingen hägn hållas omkring gården, sedan gärd och gräs är avbärgade, att de stryka vida omkring. Dock söka de gärna gårdarna när stark frost, djup snö och urväder infaller, då de så snart hälsa på grannarnas, som husbondens egen ladugård, och söka utur gödselstackarna och annat smålk som de kunna överkomma till livs uppehälle. Är ej foderbristen för stor kastas jämväl någon kornhalm eller halmter ut för dem.

Märkligt är det att om dessa så kallade utgångsmärrar, höst och vintertiden, i vackert väder stryka fram till byarna, må man andra dagen helt säkert vänta svårt väder. När det är förbi och väderleken någorlunda tjänlig, gå de äter självmant på sin förra gång.

Efter allmän berättelse skall likväl hästaveln varit något större i förra tider, innan allmogen höll på den oseden , att låta de hästföl, som liknade till någon väkst, utskäras första året, men lämnade de små och sämsta, för kostnadens skull, outskurna. Dessa senare, som löpte ute på marken skulle då betjäna stona i stället för dugligare hingstar, varigenom rasen blev förminskad.

Vid 1750 års riksdag blev sådant hans Kungl. Majt:s och Rikets Höghet. Ständer i underdånighet föredragit, då det vid 10 Daler Silvermynts vite blev förbjudet, att ingen häst må utskäras, som artar sig till någon växt, innan den samma år fyllt sex år, men väl de små och odugliga.

De allra minsta kallas gemenligen Kungshästar. Därutav äro föräringar gjorda till åtskilliga utrikes Hov, och hållas jämväl på Kongl. Majt:s stall i Stockholm, icke så synnerligen för nyttan , som mer för nöje. I anseende hertill, äro de också av förnäma personer behörlige, och bliva ofta efterfrågade, antingen för ovannämnde orsak, eller till någon ung Herres tjänst; ty den felas varken mod eller snabba fötter, efter deras storlek och styrka: äro merändels väl lagda, och hava ett behagligt utseende.

 

De öländska byarna är ofta uppbyggda av hus som transporterats från Småland. En godsägare Mc Lean i Skåne flyttade ut sina hyrbönder. Från att de förut bott runt hans slott, flyttades de ut. Så att de bodde mitt i den jord som varje bonde brukade. När bönderna inte behövde transportera sig långa sträckor hann de med mera jordbruk och välståndet för alla ökade.

Detta ville han införa i hela landet och i slutet av 1700-talet bestämdes i riksdagen att alla byar i Sverige skulle splittras, så att bostadshuset låg i mitten av brukningsenheten. Detta påbörjades och i mitten av 1800-talet hade processen kommit till Småland. Byarna delades mellan bönderna och husen som tidigare stått i byar, stod nu på mark som inte ägdes av lantbrukarna som ägde husen. I Småland finns mycket träd så de flesta byggde nya hus istället för att flytta de gamla. Ölänningarna såg en möjlighet att köpa billiga hus, för på Öland var det djurgård och förbjudet att fälla träd.

Det resulterade i att Ölandshästarna fick mycket jobb att forsla en massa trä över sundet. I min by hände det åren 1812, 1850, 1867 och 68 då vintrarna var speciellt hårda och det gick lätt att transportera på isen. Ca hälften av husen i min by är komna från Småland vid den tiden.

 Ölandshästen var det bästa sättet att transportera sig in till köpstaden Kalmar under århundraden. Ölandshästen utvecklade en förmåga att bedöma var isen höll. Detta gjorde att man i Kalmar sa:
- När kråkorna vågar gå på isen kommer Ölänningarna med häst och vagn!!

 

När de nya hästraserna Ardenner och Den ädla varmblodiga hästen (Svenskt Halvblod) etablerade sig trängde den ut den gamla Ölandshästen. Ardennern tog platsen som dragare i jordbruket. Halvblodet blev den nya inkomstkällan för jordbrukarna, när de blev godkända (remonter) av krigsmakten. De båda hästraserna tog Ölandshästens plats.

Trots att några framsynta jordbrukare ansökte hos Hushållningssällskapet att ordna ett Lojsta hejd på det Öländska alvaret. Ansökan avslogs och Ölandshästen dog så sakta ut.

De Ölandshästston som korsades med de ädla hingstar som av staten stationerats på Ottenby kungsgård, den sista halvan av 1800-talet. Blev grunden till 2 av de sju familjer som idag finns i halvblodsaveln.

Andra korsades med Ardenner hingstar och finns än i dag med i Ardenneraveln. Lilly, den sista Ölandshästen dog 1925.

 

Nedan text är ett utdrag från K. Befallningsh. års-berättelser för år 1835 i Calmare Län med Öland.
http://magasin.kb.se:8080/searchinterface/page.jsp?id=kb:302675&recordNumber=12&totalRecordNumber=42
   
 
    Hästafveln. Det var i synnerhet Öland, som härmed sysselsatte sig, och den allmänna hästracen derstädes var utmärkt god. Till remonter vid Kavalleri-Regementerne kunde Ölands-hästarne dock ej användas, emedan nästan ingen träffades, som var målfyllig; men ett betydligt antal deraf såldes likväl årligen, ej mindre till Smålands-delen af Länet, än till aflägsnare trakter af Riket, och dessa hästar voro mycket värderade för sin liflighet och uthållighet. Af de så kallade Kungshästarne, utmärkte för sin småväxthet, deraf i förra tider uppföddes ett betydligt antal på Öland, funnes nu ganska få qvar. De underhöllos mera för sin sällsynthet, än för den nytta landtmannen kunde hafva af dem. De födde sig hela året igenom på utmarkerne; men sedan desse blifvit skiftade och till betydlig del inhägnade samt odlingar derå verkställde och man icke ansett det löna sig att, på annat sätt än det nyssnämda, underhålla nämde hästrace, hvartill tillfället genom berörde åtgärder upphört; så hade man afstått från dess bibehållande. Det på Ottenby Kungsgård på Öland, för Statens räkning, i senare åren inrättade Stuteri sköttes utmärkt väl, och fördelarne deraf för det allmänna blefve otvifvelaktigt betydliga.
 
  Post- och inrikes tidningar
Datum:  1836-09-07
 
 

Tillbaka till menyn

Ökaprojeket skrev också om Ölandshästen
Läs mer.... (extern sida)

 

Föreningen Ölandshästen ® 2005-2012, info@olandshasten.se
www.olandshasten.se
Webansvarig: ISGrafik